Plaggets baksida

Människors berättelser är både sorgliga, glädjande och humoristiska. Den träning inom projektet som gett flest besökare är den om HIV/Aids. Alla har testat sig och fått rådgivning. Nå, har ni tillgång till kondomer nu då? Undrar jag.

 

Efter lite rodnat skratt i rummet ställer sig en man upp och berättar med allvarlig röst att de har fått lära sig att kondomer är farligt. Det kan ge cancer och så kan de åka av och fastna inne i kvinnan. Och så har de fett på sig som ackumuleras i kroppen. Vi tror på trofasthet. USA:s ABC-politik (Abstinens, Be faithful, och sist C för Condoms) har då lyckats göra intryck här, tänker jag. Kyrkornas predikan och människors tro på Gud hjälper till.

 

Till de mer sorgliga historierna hör de kopplade till användningen av bekämpningsmedlen. Jag undrar hur de mår efter en dags besprutning på bomullsfälten. Allas röster höjs och i vetskap om att jag inte förstår deras lokala språk, förtydligar de genom att peka på munnen, på ögonen, på magen och på huden. Yrsel, huvudvärk, magont, hudirritationer och problem med ögonen klargör översättaren. En man har idag svårt att läsa. Men skydd då? De har vi inte tillgång till, de finns inte att köpa, är svaret jag får. Ofattbart! För det gör uppenbarligen bekämpningsmedlen.

 

Kooperativets ledning besvarar mina frågor med att de provat tidigare att dela ut skyddsutrustning, men att den inte använts. Det stämmer med vittnesmål jag fått i Honduras från en bondeorganisation. Förklaringen var att bönderna tyckte sakerna var för fina för att användas. Kanske kunde de också bero på att bönderna fått utrustningen gratis. På så vis hade de inte visat att de förstått nyttan. Det sista kan jag möjligen köpa, men det första vete tusan. Jag tror jag tror mer på böndernas egna vittnesmål. – Om vi hade skyddsutrustning så skulle vi använda den!

hanna wetterstrand

Du kör de dör

Sitter på ännu ett hotellrum. Som den ljuvligaste orkester hör jag regndroppar slå mot marken, ackompanjerade av en stilla fågels visslande i takt med syrsornas ihärdiga klagande.

Jag är med och utvärderar ett av våra projekt i Uganda. Ett stöd till ett kooperativ som odlar bomull.

 

- Vårt största problem är klimatet. Nu har vi haft flera säsonger av torka och våra skördar slår fel hela tiden. Vi förstår inte vad som händer. De har sagt till oss att plantera träd för att få mer regn. Mest av allt ber vi till Gud.

 

Jag ser mig omkring, tittar på den torra torra marken. Hur ska alla dessa människor kunna leva av denna mark om det blir ännu torrare?

Ingen, inte ens de som koordinerar projektet känner till att vi har en global uppvärmning. Någon jag möter har läst något om en det i en tidning. Men ingen har fått mer information om hur det kommer att drabba dem, och än mindre om vilka åtgärder man kan ta för att minska problemen.

 

I mina samtal med projektledare, anställda på kooperativet, bönder och rådgivare inser hur lång tid det tagit (5 år) att få till de, om än, relativt små förändringar i folks levnadssätt som detta projekt lyckats med. Hur ska vi hinna? Människor behöver få veta NU och de behöver agera NU!

hanna wetterstrand

Vad tar vi oss till?

Stopp: Uganda

Mosig stiger jag ur planet på Entebbes flygplats. Möts av en varm kvav luft, och ja mycket riktigt en kort stund senare silar regnet ned. Tänkte i stunden att nej men, det ska ju vara torrsäsong nu.

 

Och hemma var det översvämningar, något som nu också drabbat Storbritannien. På Skype berättade min kollega i Paraguay att det fortfarande är bitande kallt, trots att de normalt bara brukar ha max tre-fyra dagar med kallt väder, och i Buenos Aires snöade det för första gången på 89 år.

 

Det som bara för några år sedan ansågs vara skrämselpropaganda kopplat till klimatförändringar är idag allmänt vedertaget. Hur skulle det ha sett ut nu om vi lyssnat tidigare? undrar jag. Det där med försiktighet och att ta till för