Död, av fel orsak

Mannen dog av fel orsak. Kyrkan vägrar ordna begravning, kören vägra sjunga.

Symbolvärdet i en tårta

Ok, lika bra att medge: jag har drabbats av själslig nyhetstorka. För sanningen är den att jag inte har lust att skriva om alla trista saker som händer i Zimbabwe...

 

Men heja – igår var det segerstämning på kontoret.

En av våra programhandläggare, Shorai, fyllde år. Och enligt traditionen på kontoret ska arbetskamraterna fixa en tårta; det ska sjungas, skojas om ålder – och vi ska fika.

Men det råder som sagt varubrist i Zimbabwe.

Det är förvisso sant att det mesta går att hitta bara man har gott om tid och pengar, men ibland räcker inte ens det. Och nu hette problemet vetemjöl: fanns inte – trots samtal till tio bagerier gick det inte att uppbåda en tårta i Harare.

Men bokföraren, Kokerai, vägrade ge sig. Efter ett febrilt ringande och några turer ner på stan, kom han tillabaka till kontoret med den vackraste tårta som hittills skådats.

Shorai grät en skvätt, medan resten tappade hakan av hänförelse.

Tårtan var fortfarande varm och någonstans, i all sin banala enkelhet, blev denna tårta en seger mot allt vansinne och idioti.

Vi stod förvisso inte i ring och sjöng ’We shall overcome’. Men vi fikade. Länge.

Anna Tibblin

Vi trippar inte på tå

Zimbabwe är hett igen; de tomma butikshyllorna, bensinbristen, hyperinflationen, en stundande svältkataststrof – och det ofantliga och onödiga lidande som vanliga zimbabwier dagligen går igenom – skapar rubriker även i Sverige.
Bra. Rapporteringen behovs.

I kölvattnet följer diskussionen om huruvida man ska jobba i en diktatur eller inte. Svenska dagbladet uppskattade nyligen att var sjätte svensk biståndkrona går rakt in i Mugabes centralbank och därmed bidrar till att upprätthålla regimen.
Det är illa.
Men fullt så enkelt är det inte.

Kooperation utan gränsers regionkontor för södra Afrika ligger i Zimbabwe och de flesta av våra anställda i regionen är zimbabwier. Som arbetsgivare betalar vi skatt, sjukförsäkring, pensioner och andra lagstadgade rättigheter och avgifter. Vi betalar vägskatt för våra bilar, fastighetsskatt för vårt kontor och bränsleskatt när vi väl har någon bensin. En del av dessa pengar hamnar hos staten. Som är korrupt. Som kränker grundläggande rättigheter. Som hindrar yttrande- och organisationsfrihet.
Det är illa.
Men inte fullt så enkelt det heller.

Ponera att vi klappar igen kontoret, säger upp de drygt 20 lokalanställda vi har i Zimbabwe, och lägger ner allt stöd till de organisationer vi arbetar med. Vi sparar cirka tio miljoner svenska biståndskronor – och åstadkommer, vadå?
Ökad arbetslöshet och många missade möjligheter.
Och sedan?

Svaret är inte givet. Därför utvärderar vi ständigt vår egen närvaro. Så länge vi kan arbeta enligt vår värdegrund och samtidigt åstadkomma resultat – kommer vi att stanna kvar. Vi kommer inte att smyga och vi kommer inte att ljuga. Men vi kommer att fortsätta arbeta.

Kanske är det klokt att inte jämföra äpplen och päron, men dubbelmoral är besvärande. För nog är det märkligt att de ofantliga svenska ekonomiska intressen som finns i Kina inte granskas enligt samma premisser. Kina kränker grundläggande rättigheter. Kina hindrar yttrande- och organisationsfrihet. Men för Kina gäller tesen att demokrati ska med frihandel byggas. Det finns ett enda och enkelt skäl: vi tjänar för mycket för att låta bli. Men det finns ett pris. Där också.

Utveckling är svårt. Men vore det omöjligt hade vi packat för länge sedan.